Sen fick arenan, efter mycket om och men, till slut sitt namn. Ingen på skolan vågade föreslå något så enkelt. Gamla Ullevi ska den heta, sa Sture Allén och jag bloggade om det också.

Nu började dra ihop sig för premiär, och Event K, där jag tillbringar mina dagar, har fått äran att projektleda och producera invigningen. Än är mycket oklart om detaljerna, men räkna med landskamp och fokus på damfotbollens nationalarena.

Just nu jobbar vi med nio projekt som alla är i olika faser. Det närmaste genomförs i mars, det som är längst bort inte förrän 2011. Det gör att jag på en dag kan jobba med uppemot fyra-fem projekt, beroende på vad som dyker upp från andra partners.

Den senaste tiden har jag jobbat mycket med att få ut en beställningsblankett till sponsorer och andra företag som har anmält intresse av att vara med i GöteborgsVarvets Företagsby. Förutom att utforma en blankett och skapa ett formulär av den, krävdes att ta in offerter från tältleverantörer och liknande. Nu när jag skickat ut kan jag inte göra annat än att hoppas på att företagen beställer. När vi om ungefär en månad fått in alla beställningar ska de sammanställas, grejer ska beställas och området ska rutas in.

I väntan på det jobbar jag med GT innebandyn som genomförs i mars, Lindholmenstafetten som går av stapeln i september, eller något av de andra projekten som jag inte kan prata så mycket om.

Jag läste ”planera för morgondagen, men leverera idag…”

K-sprit är bra till mycket. Det binder vatten i bensinen, det löser upp smuts och det sänker halten skadliga ämnen i utsläppen. Perfekt att hälla i innan besiktningen alltså, särskilt om bilen stått utan tanklock i några år. Förra veckan köpte vi ett tanklock, så det var vi tvungna att plocka bort för att kunna hälla i k-spriten. Det var enklare sagt än gjort. Till slut, med hjälp av en polygrip, fick vi loss locket. Dock i två delar och därmed obrukbart. Klockan närmade sig vår bokade tid och vi fick skynda oss iväg, med en känsla av att tanklocket inte skulle bli den enda anmärkningen i protokollet.

Vi checkade in och väntade. Kom på att varningstriangel måste vara med… Ajdå. I bussen bakom sista stolsraden finns en vägg. Bakluckan är låst så där kommer vi inte in. Alltså är bagaget helt outforskat. Vi drog lite i väggen, men den satt fast (det är nog det enda som sitter fast). Men väggen lämnade en glipa mot sidorutan, och där stack en varningstriangel fram. Tada!

Så kom vårt registreringsnummer upp ovanför porten, vi körde in. En misstänksam blick från besiktningsmannen mötte oss. När vi nämnde att det var nyckeln som hängde i ståltråden som startade motorn frågade han efter röka och tyckte det borde bolma söt rök ur bilen. ”Hippiebuss”, muttrade han och letade rätt på bältena i baksätet. Efter den första delen av kontrollen var det tanklocket som noterats som brist.

Nästa steg var att hissa upp bussen och undersöka balkar, hjulupphängningar och annat som kan gå sönder under karossen. En sänderrostad balk, några begynnande skador och ett lite vl kexigt hjulhus lades till protokollet. Dessutom visade sig vänster bakhjul från sin sämsta sida, så det ska bytas.

Efter en provtur testades bromsarna, som mirakulöst nog fick godkänt. Vindrutetorkarna fungerade dock inte, så där blev det anmärkning.

Fem fel totalt får ändå anses som en hyfsad godkänd besiktning för en bil med 32 år på nacken, och som dessutom stått still och orörd i minst två år.

När vi var klara hos besiktningsmannen i Aröd bytte vi bil och åkte till Tagene och besiktigade lastbilen. Den gick igenom.

Färden gick till Statoil där vi tankade och fyllde däcken med luft. Sen fortsatte vi in mot Göteborg utan några nämnbara problem. Jag körde följebil och satt i lugn och ro i värmen. P klagade lite på minusgrader och mögellukt…

När vi kom till Korsvägen började det gå lite ojämnt. Skånegatan fylldes av baksmällar och skumpande färd, så pass att vi stannade vid Ullevi. Efter att en flaska k-sprit tömts i tanken fortsatte vi. Efter ett tag gjorde k-spriten sitt och bussen gick riktigt bra. Anledningen till ojämnheten var med största sannolikhet att vatten kommit ner i tanken, eftersom tanklock saknades, och troligtvis saknats i närmare två år.

Över Göta älvbron gick det prima och nu står den, med nyinköpt tanklock, på Hisingen i väntan på besiktning. Vi får se hur det går…

Lördagen var jag lite mer nyttig. Den inleddes med en arbetsdag inför kongressen. Jag tror att ungefär 60 personer kom och deltog i planeringen av olika moment som ska genomföras under kongressveckan. Inköp, kafé, barnpassning, säkerhet och så vidare. Det andades ett engagemang i lokalen som kändes härligt och ärligt. Kul!

När många frågetecken rätats ut åkte jag hem till Mathias där han satt och knåpade med den tidning som står för den allra största marknadsföringen av kongressen. Den ska om några veckor tryckas och skickas ut till alla medlemmar i IOGT-NTO-rörelsen. Vi gick igenom den och rättade till några grejer som blivit fel i mitt manus. Idag gjorde Mathias klart det sista i utformningen och vi kunde strax före 18 skicka den till diverse inblandade för korrektur. På fredag ska vi ha fått alla synpunkter och under nästa helg ska vi rätta till det som blivit fel. Sen är det dags för ett korrsväng till innan den slutligen kan skickas till tryckeriet.

Det är många som vill tycka om broschyren. Och det är mycket som ska vara med. Jag hoppas att vi inte glömt alltför mycket, för redan nu är det trångt om saligheten på de sexton sidor som finns till vårt förfogande. Säkert kommer någon bli ledsen för att vi strukit just deras text, och säkert har vi glömt något som alltid brukar stå med. Men så är det ju ibland, att saker förändras. Det är bara att leva med det.

Ikväll fick vi se hur en familj som försökt renovera sin villa i närmare femton år. Men vi fick också se hur fotografen slängde kaffefilter på inredarens kuddar, hur projektledaren inte lyckades förklara vägen för leverantörer och hur han när han skulle snitsla vägen till huset körde fast i snön. Vi fick alltså se lite mer av hur en inspelning går till, om än bara i begränsad mängd.

När snickaren har härjat färdigt byter jag kanal till TV4. Där är det idoljuryn som går loss i ett nytt projekt. Vi får följa två artister på deras väg mot berömmelse, men också hur managern jobbar, möten med sponsorer, hur det går till i studion och hur en filmdubbning med Roger Moore(!) går till. Vi får se hur det går till på riktigt alltså. Och Anders Bagge sitter i soffan och pratar om hur det är att ha en kamera i ansiktet hela tiden.

På måndag börjar TV4 sända advokaterna. Riktiga advokater som vi får följa i vardagen. Om man får tro trailern i alla fall. De berättar varför de gör vad de gör, varför de försvarar brottslingar och hur de kan leva med det. På riktigt.

En något förhastad framtidsvision är att vi snart kommer få höra vad som viskas i nyhetsuppläsarnas öron, se studiomän i bild nästan hela tiden och kunna se införprogram där programledarnas manus diskuteras.

Haha!