Produktionskollektivet.

Här kan ni se lite klipp, och ibland sänder vi live!

Bara ett litet klargörande: Här skriver jag främst lite längre historier om vad som hänt, vad som upprört mig eller vad som helst. För dig som är intresserad av mitt liv i snabbare och kortare ordalag, hänvisar jag till statusuppdateringarna på Facebook.

Jag fick ett mejl häromdagen, som avslutades med ett ordspråk. ”Planera för morgondagen, men lev idag.”

Jag läste ”planera för morgondagen, men leverera idag…”

I lördags var det dags. Med nyinkopplat tändningslås hängandes i en ståltråd startade vi upp bussen och förberedde oss mentalt på en hård dom. Skulle bromsarna klara provet? Skulle rosten avslöjas?

K-sprit är bra till mycket. Det binder vatten i bensinen, det löser upp smuts och det sänker halten skadliga ämnen i utsläppen. Perfekt att hälla i innan besiktningen alltså, särskilt om bilen stått utan tanklock i några år. Förra veckan köpte vi ett tanklock, så det var vi tvungna att plocka bort för att kunna hälla i k-spriten. Det var enklare sagt än gjort. Till slut, med hjälp av en polygrip, fick vi loss locket. Dock i två delar och därmed obrukbart. Klockan närmade sig vår bokade tid och vi fick skynda oss iväg, med en känsla av att tanklocket inte skulle bli den enda anmärkningen i protokollet.

Vi checkade in och väntade. Kom på att varningstriangel måste vara med… Ajdå. I bussen bakom sista stolsraden finns en vägg. Bakluckan är låst så där kommer vi inte in. Alltså är bagaget helt outforskat. Vi drog lite i väggen, men den satt fast (det är nog det enda som sitter fast). Men väggen lämnade en glipa mot sidorutan, och där stack en varningstriangel fram. Tada!

Så kom vårt registreringsnummer upp ovanför porten, vi körde in. En misstänksam blick från besiktningsmannen mötte oss. När vi nämnde att det var nyckeln som hängde i ståltråden som startade motorn frågade han efter röka och tyckte det borde bolma söt rök ur bilen. ”Hippiebuss”, muttrade han och letade rätt på bältena i baksätet. Efter den första delen av kontrollen var det tanklocket som noterats som brist.

Nästa steg var att hissa upp bussen och undersöka balkar, hjulupphängningar och annat som kan gå sönder under karossen. En sänderrostad balk, några begynnande skador och ett lite vl kexigt hjulhus lades till protokollet. Dessutom visade sig vänster bakhjul från sin sämsta sida, så det ska bytas.

Efter en provtur testades bromsarna, som mirakulöst nog fick godkänt. Vindrutetorkarna fungerade dock inte, så där blev det anmärkning.

Fem fel totalt får ändå anses som en hyfsad godkänd besiktning för en bil med 32 år på nacken, och som dessutom stått still och orörd i minst två år.

När vi var klara hos besiktningsmannen i Aröd bytte vi bil och åkte till Tagene och besiktigade lastbilen. Den gick igenom.

Så var det då gjort. I söndags åkte vi, P och jag, ännu en gång till Mölnlycke. Målet var att för egen maskin köra bussen till Hisingen. Med ett nyladdat batteri och ett gem format som en nyckel tog vi oss an problemet. Rattlåset forcerades, batteriet monterades, lite startgas sprutades in i luftfiltret och så var den igång.

Färden gick till Statoil där vi tankade och fyllde däcken med luft. Sen fortsatte vi in mot Göteborg utan några nämnbara problem. Jag körde följebil och satt i lugn och ro i värmen. P klagade lite på minusgrader och mögellukt…

När vi kom till Korsvägen började det gå lite ojämnt. Skånegatan fylldes av baksmällar och skumpande färd, så pass att vi stannade vid Ullevi. Efter att en flaska k-sprit tömts i tanken fortsatte vi. Efter ett tag gjorde k-spriten sitt och bussen gick riktigt bra. Anledningen till ojämnheten var med största sannolikhet att vatten kommit ner i tanken, eftersom tanklock saknades, och troligtvis saknats i närmare två år.

Över Göta älvbron gick det prima och nu står den, med nyinköpt tanklock, på Hisingen i väntan på besiktning. Vi får se hur det går…

Jag sitter och slötittar lite på tv så här på onsdagskvällen. Femman följer upp Room Service med Arga snickaren (eller Arga Snickaren som de skriver, tråkigt engelskinfluerat), ett program där ett hantverksteam, under ledning av en snickare utan konflikträdsla, tar hand om hus- och renoveringsprojekt som stannat upp eller gått snett.

Ikväll fick vi se hur en familj som försökt renovera sin villa i närmare femton år. Men vi fick också se hur fotografen slängde kaffefilter på inredarens kuddar, hur projektledaren inte lyckades förklara vägen för leverantörer och hur han när han skulle snitsla vägen till huset körde fast i snön. Vi fick alltså se lite mer av hur en inspelning går till, om än bara i begränsad mängd.

När snickaren har härjat färdigt byter jag kanal till TV4. Där är det idoljuryn som går loss i ett nytt projekt. Vi får följa två artister på deras väg mot berömmelse, men också hur managern jobbar, möten med sponsorer, hur det går till i studion och hur en filmdubbning med Roger Moore(!) går till. Vi får se hur det går till på riktigt alltså. Och Anders Bagge sitter i soffan och pratar om hur det är att ha en kamera i ansiktet hela tiden.

På måndag börjar TV4 sända advokaterna. Riktiga advokater som vi får följa i vardagen. Om man får tro trailern i alla fall. De berättar varför de gör vad de gör, varför de försvarar brottslingar och hur de kan leva med det. På riktigt.

En något förhastad framtidsvision är att vi snart kommer få höra vad som viskas i nyhetsuppläsarnas öron, se studiomän i bild nästan hela tiden och kunna se införprogram där programledarnas manus diskuteras.